Inledningen på den första renodlade kristna byggnadstraditionen, var den gotiska konsten som hade utvecklats rejält i Frankrike. Här byggdes en klosterkyrka som var helt annorlunda mot de tidigare katedralbyggnaderna. Grunderna i den gotiska konstens stil var spetsbåge, strävpelare och kryssribbvalv, som gjorde att man kunde bygga enorma sten monument med en otroligt vacker skulptural utsmyckning. Den religiösa epoken lyste igenom även på medeltiden och de konstformer som var typiska för antikens Grekland och Rom, kom tillbaka under renässansens tidsepok. Man använde sig nu av den tredimensionella konsten och de konstnärer som fanns hjälpte konstens utveckling igenom att måla på annorlunda sätt. Tizian använde sig av en fin differentiering av olika ljuskontraster. Leonardo da Vinci använde sig av sfumato och de skulptörer som fanns hittade tillbaka till kontrapost. Kristendomen föll tillbaka och fick snällt dela plats med mytologin som fanns i antikens Grekland och Rom. Den epok som var dominerande i slutet av 1500-talet och in på 1700-talet, kallades för Barock. Inom bildkonst och arkitektur kunde man se en egenartad överdrift som blev kännetecken för denna tidsepok. När barocken försvann och rokokon tog vid i mitten på 1700-talet hade konsten sin glansperiod. Konstnärer målade gärna motiv som skildrade människans flykt från vardagen och andra olika, jobbiga situationer. Det var den fria människans tid och man flydde sina hem för att njuta av naturen med picknick och annat. När man tröttnade på de fria människornas tid, tog nyantiken vid. Återigen går man tillbaka till antiken, när det gäller konsten. Inom skulpturen vill man få fram osjälviskheten och renheten. I slutet av 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet, kunde man se att konsten i första hand speglade personliga känslor och uttryck. Denna epok är mer känd som romantiken.